Jag hade alltså helt fel. Det finns inget samband med engelskans great, Sylfest meddelar att det har ett helt annat ursprung (jag önskar att hade kunnat kostat på sig att nämna vilket). Greit kommer från norrøne greider som har med ordna att göra. Det är alltså helt i sin ordning. Sylfest tyckte förresten att det gick an att säga kjempegreit så kanske behöver vi som trott att detta var ett ord skämmas så mycket. Som en bonus fick jag också höra den norska språkvården försöka prata lite svenska.

Föga förvånande så kunde han inte svara på varför svenskar tror att norrmän säger kjempegreit hela tiden, men jämförde med att norrmän tror att svenskar säger “kult” och “roliga saker” (uttalat med den där fantastiskt festliga intonationen som bara norrmän som ska härma svenska får) hela tiden “och det är ju inte så säkert att de gör det.” Nej, det gör vi ju inte. Särskilt inte “kult” som inte är ett svenskt ord överhuvudtaget. Kul kan man däremot ha i Sverige. (Jo, det finns ju ett ord som stavas kult men det uttalas inte med samma u som kul och betyder något helt annat. Och om kulter pratas det ganska sällan.)

Men kära vänner: nu när Island har halva världen i sitt grepp, är det inte dags för lite nya nordiska observationer? Jag har ju gått i rysk exil igen, men jag kan meddela att det är otroligt festligt att höra ryska nyhetsuppläsare försöka säga Eyjafjallajökull.

Krig er fravær av fred. Jul er fravær av normalt matvett. Fett skal det være. Mye skal det være. Og når middag og dessert er fortært er det godteri ut i de små timer. Tradisjonen holdes varmt ved like av mine svigerforeldre, som har feiret Lundajul med oss.

Svigers er ikke ukjente med godteri. Tvert i mot. Foruten egeninteresse som før nevnte julegodis, har de drevet dagligvarebutikk med fremtredende sjokoladehyller i 50 år. Likevel falt de i staver ved Godisprinsens smågodthyller på vår lokale Ica. De hadde sett samme hyller på Nordby (Harryhandleturdestinasjon mellom Strömstad og Svinesund), men avskrevet det som et grensehandelfenomen. At samme godishyller er fast innslag i enhver svensk matbutikk etterlot dem målløse.

Hvorfor så mye smågodt? fikk de omsider stotret frem når det det verste sukkersjokket hadde lagt seg. Hvorfor så mye gelatingodteri? Så lite sjokolade? Er det bare søte godter, eller også sure som er populære? Hvorfor akkurat dette godteriformatet? Hvorfor så stor forskjell mellom Sverige og Norge når det gjelder godispreferanse? Nordmenn har jo sin melkesjokolade. Har det sammenheng med det søte brødet svenskene lager? (Sirup i brød!) Og slik gikk diskusjonen, uten at jeg eller samboer kunne komme med noen vettige svar.

Men nu jävlar, nå skal det komme svar! I dag, på samme Ica, fikk jeg nemlig se boken ‘Godis åt folket’ og gikk sporenstreks til innkjøp.

Fra innledningen kan jeg sitere fölgende:
’2007 åt svenskarna nästan 17 kilo godis per person. Det er mest i världen. (…) När den amerikanske sociologiprofessorn Phil Zuckerman, som efter å ha skrevet boken om sekuläre samhällen, skulle erinra sig något negativt om Sverige, kunde han bara komma på småsaker som dåligt väder, höga skatter och hög godiskonsumption bland barn. Annars var Skandinavien paradiset på jord. De två första företeelserna, klimatet och de höga skatterna, har gjenomlysts ordentlig i alla möjliga sammanhang. Men frågan om varför svenskarna äter så mycket godis kändes som en frågeställning som alltför länge hade lämnats obesvarad.’

Så nå skrider jeg til verket. Godisgåten skal løses! Fortsettelse fölger selvsagt…

Politikens bringer i dag en analyse av Sverige og Danmarks respektive roller i at forhandlingene brøt sammen: Sverige ved å først ta initiativ til å skrotte Kyoto-avtalen (så bra dansk ord, skrotte) for så å ikke klare å presentere et forslag til en faktisk avtale – Danmark for å overstyre prosessen på udiplomatisk vis.

Artikkelen er irriterende nok ikke på nett, så her kommer litt avskrift med mulige skrivefeil:

Kim Carstensen fra WWF Verdensnaturfonden mener, at svenskernes forslag i Bangkok “blev præsenteret meget klodset og var en gigantisk fodfejl”.
“Men endnu mere væsentligt var det, at Danmark gentog den”, siger han.
Den svensk-danske dobbeltfejl skyldtes tilsynelatende, at det danske statsministerium undervurderede advarselssignalerne. Måske fordi man havde travlt med at få tilslutning til en politisk aftale – en plan, der ble præsenteret 24. oktober, da Lars Løkke Rasmussen havde samlet fremtrædende parlamentarikere fra blandt andet USA, Kina, Brasilien og Mexico til en konference på Christiansborg.
På det møde fik Danmark ifølge entrale kilder på Slotsholmen bekræftet opbakningen fra vigtige allierede, herunder Mexico, Brasilien og Sydafrika.
Tre dager efter præsenterede Statsministeriet ifølge Politikens oplysninger det første udkast til en aftaletekst, der reelt skrottede Kyoto.
Ifølge centralt plaerede kilder, som Politiken har talt med, var det især her, det gik galt. For et FN-værtsland skal være upartisk og fremlægger derfor normalt ikke selv tekster, der kan være kontrovercielle. Det får de andre til.
Problemet var, at det svenske EU-formandskab hverken var klar med tekst eller ideer til, hvordan de kunne komme udviklingslandene i møde.

Det er som om disse nasjonenes trekk, Sveriges lyttende diplomati og Danmarks arrogante handlekraft har blitt en slags negative superkrafter i verdenssammenheng. Og det tristeste er at om det er tilfelle så ville jo mye vært løst om de hadde byttet roller.

Hadde man vært dramatisk anlagt (who, me?) kunne man ha nikket innstemmende og sagt at om det er sånn svenskene og danskene er på den bittelille nordiske fotballbanen så er det vel ikke så rart om det blir tullball i Champions League.

Men jeg nøyer meg med å understreke at det som tross alt forener oss er den pan-skandinaviske arrogansen som gjør at vi helt enkelt tror at bare verden kommer hit og hører på oss når vi leder møtet, så løser hele fattigdomskrisen seg. Jeg tror ingen andre hadde så høye forventninger til resultatet som vi hadde.

50 stk nybakte lussekatter. 25 stk til dagis, og 25 stk til eget forbruk.

En stk nybakt ’Tellussekatt’ til vårt dagis, Tellus. Denne katten vekker like stor oppsikt hvert år. Tydeligvis har ingen tenkt på det för. Jeg mener – Tellus + lussekatt + formbart bakverk… Tellussekatten er jo så åpenbar! Men nei, selv om den gjör stor suksess, fornemmer jeg at Tellussekatten nok bare kunne skapes av en innflytter. Det er nok litt som når noen foreslår ’Ribbetapas’. For der må jeg sette grensen. Ribbe er ribbe. Og lussekatt er kanskje lussekatt?

Kobra på SVT Play >>