Fikk brev i posten fra Åhlens med ferdigskrevne pakkelapper, den særegne svenske skikk av å skrive små dikt på julegavene. De går f.ex sånn (eksempeldikt for gave med sminke i):

Denna klapp får dig
att glitra lite mera
och vips så får du blickar
ifrån ännu flera

Får ansiktet att vakna
lyfter fram det fina
med mod att ta för sig
får den dig att skina

Dette er en svensk tradisjon jeg støtter opp under helhjertet og jeg syns den skal tvangsinnføre i alle nordiske land. Min eneste bekymring er at det vil være vanskelig å holde seg til uskyldige rim her. Veldig enkelt å finne morsomme ord som rimer på jule…

Søndag var det min navnedag. Jeg er litt av en dato-idiot, så det har jeg visst i mange år, men jeg ble overrasket da jeg flyttet til Sverige over at man feirer sin navnedag aktivt. Hva man nå enn gjør den dagen. Men noe gjør man. Det står i avisen og alt.

Det virker ikke som om handelsstanden profiterer synnerlig av denne tradisjonen, så jeg vet ikke hvor det stammer fra – eller jo, det vet jeg, fordi Google er min venn og man lærer så lenge man blogger. En gammel katolsk skikk, meldes det, opprinnelig til minne om helgener.

Hovedpoenget med denne posten var egentlig å undre seg over at man kan holde på med dette i Sverige i 2009, når man er så opptatt av mangfold (integrasjon). Men det poenget ble helt ødelagt nå – som du kan se av lenken ovenfor har man både funnet plass til ny-svenske navn som Azad og Apollo (!) og til pretensiøse nye babynavn som Titus og Tindra i en uoffisiell tilleggs-liste. Lurer på hvem som lager den!

Velkommen alle, sier jeg, skulle bare ønske jeg fikk kake og presanger eller at jeg forstod hva denne feiringen egentlig består av.

Denne posten er herved erklært helt verdiløs, jeg har ikke mer morsomt å melde enn at Blenda (navnedag 27. mai) var på den gamle, offisielle listen.

Torsdag var det grisevär i Lund. Sammen med noen kolleger skulle jeg til et möte i en annen bygning på området, noe som innebar at vi skulle gå noen minutter ute. Tok derfor på meg jakke, skjerf og lue. De andre er barhodede og uten yttertöy.  I heisen bemerkes min bekledning, med kommentaren om at vi nordmenn burde väre vant til kulde. Ja, sier jeg – vi har kapitulert. Vi kler på oss når det trengs.

Det ble sagt som en spök, men det finnes en sannhet i dette. Jeg tror nemlig at din nasjonalitet kan avslöres av hvordan du kler deg. Og särlig vinterstid:

• Nakne fötter i ballerinasko, og Canada Goose inspirert jakke? Svensk.
• Flagrende poncho eller selskinnsjakke? Dansk.
• Ullue og heklet/strikket skjerf som har noen vintre på nakken? Norsk.

De nakne föttene kan väre et särfenomen blandt fjortis-jenter i Lund. Men at norske jenter bruker lue betydelig mer enn sine skandinaviske söstre syns jeg er soleklart. Drar man til Oslo vinterstid er det reneste ullbonanza.

Jeg er jo norsk. Og trekker på meg lua fra september til mai. Men jeg er en ensom svale her nede. Hvordan ble det slik? Er det bare nordmenn som fryser på örene? La gå at det er kaldere i Norge, men Skånevinden kan blåse dobbeltsidig örebetennelse på de fleste, så dette handler om mer enn vär.

Jeg tror det er som jeg sa i heisen. Vi nordmenn, som roser oss av å väre ujålete og liketil, har kapitulert, akseptert luesveisen^TM – ja, närmest omfavnet den – og gjort lua til et moteplagg.

I Norge får du luer i alle former og fasoner, farger, med og uten hullmönster, tynn, tykk, med skjerm, med dusk, med glitter og paljetter, retro, futuristisk eller modernistisk. Klassisk swix eller sköytestil for de mer vågale. Du kan väre varm på öra og se fin ut på samme tid. I dine landsmenns öyne vel og merke. Utenfor Norges grenser gjör lua deg til en nerd. Men i valget mellom örebetennelse og nerd, velger jeg lue hver gang.

Hva har dere på hodet i vinter, forresten?

Cathrine, norsk kvinne i Lund, har lenge vært en flittig Kjempegreit-kommentator og debuterer i morgen som gjesteblogger med et innlegg om nordiske klesvaner.

Velkommen, Cathrine, ønsker Team Kjempegreit! og lar henne presentere seg selv på norsk med svenske bokstaver:

I mars er det fire år siden jeg flyttet til Sverige, etter å ha bodd 2,5 år i Nederland. Jeg bor i Lund med min norske samboer, to barn og minst en million leker. Eller leksaker som min velassimilerte sönn sier. Opprinnelig er jeg Oslo-jente, men kjente meg som turist på besök i Oslo i sommer. Hjemlengsel blandet med utferdstrang karakteriserer meg, og denne balansen vil jeg nok pröve å beröre på Kjempegreit!. Hvem er vi egentlig – vi som flytter ut?

Siden jeg har mange japanske kolleger, kommer jeg kanskje også til å blogge om kulturelle eskapader utover de rent skandinaviske.

Sist, men ikke minst, klär skaper folk, og jeg syns det er interessant å se hvordan stilen varierer over landegrensene. Uten at det skal bli helt moteblogg, altså. Og jeg begynner i den enden, med en observasjon om luebruk.

I et annonsebilag for København i dagens Sydsvenskan understrekes de store forskjellene i den danske og den svenske julefeiringen, selv om artikkelens eneste eksempel er at svenskene pakker opp julegavene etter Kalle Anka – mens danskene venter til kvelden.

I vår norske familie har vi alltid spist mens sølvguttene synger klokken fem og pakket opp gaver etterpå, mens jeg mistenker at det fins flere individuelle forskjeller enn det fins kulturell samstemmighet her.

Når pakker du opp gaver på julaften?

Var på konferanse i dag og ble tvunget til å kommentere min egen navnelapp når danskene pekte på brystet mitt og sa Stranger?

Ja, sa jeg, jeg syns mitt eget etternavn var passende som firmanavn, ettersom jeg er en nordmann med firma i Sverige som jobber i Danmark og fordi jeg alltid står med et bein i hvert fagfelt – jeg hører aldri til noe sted.

Jeg merket med en gang at det slo an. Ah! sa danskene. Cross-media! Cråws midia.

Det var så fint. Pitchen satt, liksom. Og så måtte jeg ødelegge ved å forsøke å være vittig: Ja, jeg tenkte jeg kanskje skulle kalle firmaet Främling. To dansker myser mot meg i lutter velvilje, helt blanke i blikket. Danskene forstår ingenting.

Jeg vifter med hendene: Carola? Caråla? Melodi Grand Prix? Sangen Främling? Betyr fremmed? Stranger? Hallo? Danskene rister på hodet.

Jeg synger! Främling, vad döljer du för mig – i dina mörka ööööögon? Danskene smiler høflig.

Jeg går hjem.

Vad är grejen med skandinaver (läs svenskar och norrmän) och Australien? De tycks ju vara överallt! Jag inser att jag som svensk på besök i Sydney lämnar öppet mål (jag vill därför framhålla att jag inte betalt min resa själv), men det går inte en dag utan att jag hör ett klingande nordiskt tungomål. Senaste två svenska fjortisar i mataffären (jo, jag inser att de nog inte var fjorton utan snarare tjugo men men). Det verkar inte gå att närma sig en högre utbildningsinstitution utan att springa på ett gäng norska blondiner med guppande hästsvansar. Vad är grejen? Vad gör de här allihop? Det är aslångt till Australien, det är dyrt att åka hit, dyrt att vara här (och svindyrt att betala skolavgifterna) och sååå himla spännande är det inte.

Jag var häromdagen på ett seminarium med en tjej som forskade om kinesiska studenter i Australien. Deras största chock när de kommer hit är att det är så många andra kinesiska studenter här. “Det är som att studera i Kina, bara mycket dyrare” som en av dem uttryckt det. (Australien är ett av de länder som kommit allra längst i utvecklingen av utbildning som en internationell handelsvara. Jag tycker inte resten av världen behöver ta efter.) Jag undrar om alla de norrmän som dräller runt på campusområden över hela kontinenten tycker samma sak? Men många av dem går tydligen på program där man flytter hela klassen till Australien något år eller två, så det kanske inte är så chockartat att alla ens kursare är landsmän då, fast man är på andra sida jorden. Även om man räknar med den skandinaviska besattheten av solsken och tron på att engelska är det enda språk världen behöver så är det hela något av ett mysterium för mig.

Folka på systemet blir sure når folk ikke følger reglene.

Må kundene ha budskapet inn med teskje? Javel, det skal de få!

Ullared, herlig svensk dokusåpe om livet rundt Sveriges største kjøpesenter, hvor det shoppes for 35.000 kroner i minuttet, er en god påminnelse om hvem som befolker de nordiske land. For såklart er halvparten av kundene norske. Og såklart fins det et Ullared også i Danmark, bare med bittelitt mer bacon til. Det er ikke her de store, nordiske forskjellene fins.

I Ullared ser man ikke snurten av kultureliten. Her er det bare BMI over 30, pølser og øl og sykelig shopping av billig ræl. Og fryktelig blide mennesker. Nesten så man har lyst til å flytte dit.

Om man, som meg, er nordmann og bor i Øresunds-regionen så må man være den ideelle nordist.

Ingen er så ivrige på Nordens vegne som nordmenn. Og fra Malmös ståsted er København og Danmark et overflødighetshorn av muligheter betalt i sterk valuta. Uten Stockholms ego har Malmö ingen problemer med å slippe nabokomplekset og se de fine tingene med nabolandet – som den lave ungdomsarbeidsledigheten.

Sydsvenskan kjører et tema på dette denne uken, hvor man kan chatte om jobb i Danmark med arbeidsformidlingen.

Det er så vakkert. Det er kapitalisme satt i system når alle svenskene og en og annen nordmann skviser seg inn på pendlertoget hver morgen for å søke lykken over kjølen. Det gir meg troen på Norden.